• Publicerat 2 september, 2015
  • Skrivet av Peter Sibner
  • 0 Kommentarer
Foto: Bildbyrån/Joel Marklund

För att vara ett ämne vi egentligen inte sägs få tala om så har vi talat ofantligt mycket om invandring i samhällsdebatten på sistone. Så också i hockeyn, där en restriktiv invandringspolitik med volymfrågan i centrum dock tycks vara lite mer kosher.

Maxim Lapierre blev klar för Modo igår och är därmed den åttonde nordamerikanen i årets trupp. Modo, ni vet, plantskolan från Örnsköldsvik. Foppa, Näslund och bröderna Sedins Örnsköldsvik. The Heart of Hockey. Under stora delar av det senaste kvartsseklet har Modo varit Mecka för svensk juniorhockey och därtill en av världens allra mest framgångsrika talangfabriker. Flertalet utländska medier har besökt staden och alla har gjort det i syfte att söka svar på frågan hur det kan vara möjligt att fostra så många fantastiska hockeyspelare på en så liten ort.

Modo har ingalunda övergivit sin strategi att fostra duktiga hockeyspelare genom sitt representationslag. I årets A-trupp har Modo fem juniorer under kontrakt och bara Linköping och Brynäs har fler.

Men att stommen i årets lag skulle vara närodlad kan ingen gärna komma och hävda.

Efter kvalpärsen i våras började Per Svartvadet – efterhand i benäget samspråk med nye tränaren Larry Huras – det otacksamma arbetet att bygga en slagkraftig trupp utifrån den stukade stomme som återstod av en trupp som ifjol var alltför dålig för att komma annat än sist. Det sades ha varit en brokig främlingslegion utan tillräckligt Modo-hjärta, ett dussin spelare lämnade och sju av dem var utlänningar.

Eftersom bröderna Sedin, Victor Hedman och Tobias Enström var upptagna på annat håll var brunnen av ”bra hockeyspelare med stort Modo-hjärta” en smula torr. Svartvadets bygge började förvisso med en populär comeback i klubben för Byron Ritchie, men sedan dess har truppen fyllts på med uteslutande nordamerikaner helt utan koppling till staden. Nu står Modo med totalt tio utländska spelare i laget och bara Luleå och Örebro har fler.

Vart vill jag komma med det här? Varför är det viktigt hur många spelare i Modo som är svenskar?

Ingenstans. Inte alls. Det är det som är själva poängen.

Med varje värvning av utländsk härkomst dyker de upp där ute i hockeyflödet, de kritiska rösterna från välmenande puritaner. Det är köpelag hit och främlingslegion dit. Några vill se en gräns för utlänningar i truppen, någon annan vill åtminstone ha tillbaka EU-kvoten som stoppar inflödet av nordamerikaner. ”Det här är dåligt för svensk hockey, för vi måste ju tänka på våra juniooooorer ju!”

Personligen har jag egentligen alls intet emot den idrottsnationalism som idiotförklarades så hårt av ej nämnd kulturskribent förra vintern. Jag är tvärtom stolt anhängare av den svenska idrottstraditionen och våra framgångar och vill att vi fattar beslut som gör svensk hockey starkare och ännu mer världsledande. Vårt sätt att bedriva ishockey som en i grunden ideellt driven folkrörelse innebär i flera avseenden klara fördelar gentemot de system som finns på andra håll. Jag har således viss förståelse för tanken bakom den argumentation som vill begränsa inflödet av arbetskraft, men vägen till helvetet är kantad av goda intentioner.

Tänk er följande debattartikel om utländsk arbetskraft i industrin eller jordbruket:

”Inflödet av utländsk arbetskraft har negativ inverkan på våra skolungdomars möjlighet till jobb. Dessutom är utlänningarna alltför välbetalda, vilket driver upp priserna för köparna och belastar samhället ekonomiskt. De här resurserna kunde istället lagts på svenska arbetare. Det är också allmänt känt att många som kommer hit har alldeles för dålig arbetsmoral och ofta anländer till arbetsplatserna efter att ha slarvat med kost och träning. Flera av dem kommer från den våldsamma transatlantiska arbetskulturen, är i några fall rentav att betrakta som regelrätta busar och kan knappast ses som goda föredömen. De stannar oftast bara ett år och saknar helt kunskap om företagets traditioner och har inte heller något som helst långsiktigt intresse för ögonen. Därför föreslår vi att varje arbetsplats bara får ha två anställda från utanför EU och ser helst att vi även begränsar antalet icke-svenskar per arbetsplats i största allmänhet.”

Köper ni denna argumentation för samhället i stort? Ja, det är det såklart många som gör och det är en självklar demokratisk rättighet. Men många som anför sagda argument i hockeydebatten skulle nog inte göra det utanför densamma.

Det vi ser är egentligen inget annat än globalisering, ett världsfenomen som haft betydande påverkan på hockeyn i långt över 20 års tid och ungefär lika länge har också debatten om dess skadeverkningar rasat. Huruvida den är bra eller dålig för svensk hockey kan egentligen bara resultaten utvisa och då vill jag hävda att VM-guld, OS-silver, JVM-guld, en Calder Trophy, två Norris Trophy, en Vezina Trophy och en handfull Stanley Cup på en period om blott fyra år är ett rätt skapligt facit av den generation ungdomar som skulle drabbas så hårt när importverksamheten började skena i mitten av 90-talet.

Dessutom, vet ni vad som i globaliseringens tidevarv ofta växer i samma takt som importen? Exporten.

Den som använder våra stackars juniorer som slagträ i argumentationen mot utländsk arbetskraft bör betrakta att ett 20-tal svenskar i år spelar juniorhockey i CHL och USHL. Därtill hittar vi ytterligare ett 20-tal på college i NCAA, där de faktiskt lyckas kombinera det vi i Sverige har så förtvivlat svårt att pussla ihop för svenska 22-åringar: en akademisk examen i bagaget OCH bibehållna utsikter för en luktrativ, professionell hockeykarriär .

Vi har nästan 100 spelare i AHL och NHL. I Tyskland, Schweiz, Finland och KHL hittar vi ytterligare ett 60-tal. Över 200 svenskar spelar alltså yrkesmässig hockey i toppligor utanför Sverige.

När vi ändå är inne på den i andra sammanhang så omdiskuterade volymfrågan: I år spelar över 50 nordamerikaner och ytterligare ett 40-tal spelare från andra länder i SHL. Omkring en fjärdedel av SHL-trupperna består således av spelare med utländsk härkomst – och i faktisk arbetsutövning skulle jag nog uppskatta att ungefär var tredje spelad minut i SHL under den kommande säsongen lär genomförs av en utlänning

Till poängen då – är det bra eller dåligt?

Det är nog skit samma, säger jag. 2012-2014 vann Skellefteå och Brynäs guldmedaljer med bara två eller tre importer i laget. 2011 vann Färjestad med fyra, men två år tidigare vann de också och då hade de så många som tio. I våras vann Växjö med tolv och nu i år när de bara har sju tror många att de är sämre. I stället tror många på Luleå, som har elva. Eller Skellefteå, som bara har tre.

Hur bra man som klubb är på att vinna påverkas av ett flertal faktorer. Några av dem heter finansiera, rekrytera, motivera, leda och exekvera. Ingen tycks heta kategorisera.

Sambandet mellan guldmedaljer och kulörta flaggor i EP-rostern förefaller nämligen vara högst slumpmässigt.