Efter 20 minuter igår kändes det som om Pittsburgh slagit igen dörren för den askungesaga som är Nashville Predators. Men nu är jag inte lika säker längre.

NASHVILLE (Hockeysverige.se)

Ja herregud. Mina öron ringer fortfarande av smärta. Det har pratats och skrivits spaltkilometer om det otroliga trycket i arenan och vilken fest det var här i Nashville, och det var verkligen helt otroligt. Två timmar före match gick det inte att gå någonstans över huvud taget i den här stan. Det var varmt, klibbigt och på alla sätt och vis väldigt härligt. Men jag förstår om ni därhemma kanske är lite trötta på att höra om det nu. Det är ju egentligen bara riktigt roligt om man faktiskt är här och upplever det.

Men om ni inte höll er vakna och såg den tredje Stanley Cup-finalen igår så missade ni sannerligen något. För visst var det en riktigt bra hockeymatch vi fick se?

Man pratar mycket om att Pittsburgh inte såg ut att vara sig själva mot Ottawa, och att de inte riktigt varit det mot Nashville heller. Men visst säger det också en del om styrkorna i årets Nashville? Först såg de helt handlingsförlamade ut och hade mer eller mindre kunnat spela bort sina chanser redan i den första perioden. Men så klev de ut på publikens axlar i början av den andra och helt enkelt bara vände på steken?

Även om jag fortfarande håller Pittsburgh som favorit att vinna det här, så är det faktiskt så att Nashville varit det bättre och bäst spelförande laget i sex av nio perioder så här långt i finalerna. Och det borde ge upphov till viss oro, för det här är nog långtifrån avgjort.

Pittsburgh säger det förstås inte rakt ut, utan pratar hellre om sin egen bristande insats. Förra året kändes det ju hela tiden som om Pittsburgh var klart mycket bättre än San Jose, men att Martin Jones i princip stal två matcher på egen hand och skapade lite spänning. Jag frågade Carl Hagelin om just detta här nu efter träningen på söndagsförmiddagen, att de kanske helt enkelt möter ett bättre lag i år än i fjol?

– Jag känner inte att vi möter ett bättre lag i år. Men jag känner däremot att vi har ett steg till att ta. Förra året hade inte vi det i finalen, vi klickade lite bättre redan i början av serien då, säger Hagelin.

Och visst har han rätt. Pittsburgh var i många stycken klart mer imponerande i fjol, inte minst i kraft av att hans egen kedja med Nick Bonino och Phil Kessel straffade San Jose med sin speed. Men vad gäller just speed så möter Pittsburgh just nu en minst lika vass motståndare, vilket inte var fallet då. Och Nashvilles backspel är verkligen imponerande, hur otroligt rörliga och skridskostarka de är. Just det skapade flera kontringar igår och höll Pittsburgh på utsidan när hemmalaget fick upp gasen. Men visst, precis som ifjol går Pittsburgh hårt på tredje backpar – ifjol var det Polak – i år är det Weber och Irwin som har problem och fastnar i egen zon.

Colin Wilson, Ryan Johansen och Kevin Fiala är borta, och ändå lyckas Nashville vinna med 5-1. 19 spelare har gjort mål för Preds i det här slutspelet, vilket är ganska fantastiskt. I går klev Frederick Gaudreau fram igen och var bra och gjorde mål. Det är ju en solskenshistoria i sig, men kanske är det inte så överraskande att en spelare som spelat 10-12 NHL-matcher och mestadels vilat sig igenom de tre första serierna kliver fram och är betydligt fräschare än killar som varit på is sedan World Cup i slutet av augusti och spelat uppemot 110 tävlingsmatcher de senaste nio månaderna?

Riktigt kul att Mattias Ekholm fick göra mål igår. Han är verkligen fantastiskt bra just nu. Mycket snyggt var det dessutom, serverad av Calle Järnkrok som på den gamla goda tiden i Brynäs.

– Ja, jag brukade ju hitta Ekholm där förut när vi lirade ihop, så det var väl en gammal connection som vi fick fram idag, sa Järnkrok.

Därtill har Nashville nu börjat komma in under skinnet på Pittsburgh. Inte minst hade svenskarna flera ilskna duster och en svensk spelare sa om en annan svensk spelare att han inte hade en aning om varför den andre var så sur. Så det är ingen love lost här i korridorerna. Och Pittsburgh är frustrerade.

Phil Kessel crosscheckade Austin Watson mycket fult med några minuter kvar av matchen igår. P.K. Subban lyckades reta upp Sidney Crosby riktigt ordentligt, Evgeni Malkin hade ingen av sina bättre matcher och hötte rentav med klubban mot fansen på väg ut i spelargången efter matchen. Pittsburghs superduo sköt ju faktiskt inte ett enda skott på mål. Både Crosby och Malkin har blivit mycket bättre på att undvika provokationer nu än vad som var fallet för fem-sex år sedan, men vi som såg den legendariska serien mot Philadelphia för ett gäng år sedan vet samtidigt vilken effekt det kan få på hela Pittsburgh om man verkligen lyckas göra dem förbannade.

Där har laget Nashville och deras publik något att trycka på. Det kommer kanske inte bli samma vilda gatukalas här i morgon, det är ju trots allt måndag och även i Nashville har människor ett arbete att sköta. Men i arenan kommer trycket nog vara ungefär detsamma. Och kan Nashville nu gripa det här ögonblicket som Sharks missade ifjol, att ta chansen och kvittera serien på hemmaplan, så har vi ett helt annat läge i Pittsburgh på torsdag.

Dit ska jag. Och planen just nu gör gällande att det inte blir via knöliga inrikesflyg och turbulensångest, utan en behaglig roadtrip i bil med Bjurman genom de böljande kullarna i Kentucky och Ohio. Vilket är fantastiskt, för mycket till countrymusik har vi faktiskt inte hunnit med så här långt och det blir ett bra tillfälle att ta igen det.

Efter två raka kvällar med tidig hemgång och lite förkylning och feber är humöret bättre idag. Det kan bli en tur på Broadway framåt eftermiddagen idag, kanske i sällskap av småländsk hockeyagent, men jag återkommer givetvis med rapport i morgon.

Good Times!