• Publicerat 14 februari, 2017
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
EFFEKTEN. På mindre än två säsonger har Connor McDavid gjort det Edmonton Oilers inte kunnat göra på tio år.Foto: Getty Images/Codie McLachlan

Hur stor inverkan kan en enskild spelare ha på ett NHL-lag? Jag åkte till Edmonton för att få svaret på frågan – och mötte det redan på flygplatsen. Här är historien om hur Connor McDavids snabba resa till toppen har gjort Edmonton Oilers till en NHL-klubb att räkna med igen.

EDMONTON (HOCKEYSVERIGE.SE)
18 timmars resande tär på både kropp och knopp. När jag landar i Edmonton med ett par timmars ryckig flygplanssömn bakom mig är skallen inte riktigt med helt och hållet. Därför tror jag att jag hallucinerar när jag kommer fram till bagagebandet och ser ett väldigt bekant ansikte alldeles framför mig.
”Inte kan det väl vara…? Nej… Hur skulle det vara möjligt?”
Connor McDavid är antagligen van att bli utstirrad, men kanske inte av en nyvaken, skäggig svensk som glor på honom med öppen mun och skeptiskt blick.

McDavid, tillbaka från en kort semester på Bahamas tillsammans med sin flickvän, har en huva uppdragen över huvudet för att dölja sin identitet bäst det går. Det hjälper föga. Så fort det går upp för folk på flygplatsen att stadens största kändis är i byggnaden börjar det tisslas, tasslas och pekas. Några tar mod till sig, går fram och ber om en selfie eller en autograf. Själv undrar jag mest hur jag kunde missa att jag suttit på samma plan som en av världens bästa hockeyspelare…

Att Connor McDavid är ett av de första ansiktena jag ser i Edmonton kunde knappast vara mer symboliskt. För sanningen att säga skulle jag knappast vara här om det inte vore för honom. Det kan låta drastiskt att hävda att en enda spelare skulle kunna göra en sådan stor skillnad för en klubb som McDavid har gjort för Edmonton Oilers, men jag vill hävda att så är fallet.


Jay Downton med ett stycke Connor McDavid-konst som en lokal konstnär i Edmonton har skapat. Foto: Uffe Bodin

”ALLA MINNS VAR DE BEFANN SIG NÄR OILERS VANN LOTTERIET”

Det är en bild som jag får bekräftad för mig när jag nästa morgon sitter på det avslappnade och mysiga kaféet Little Brick strax utanför centrala Edmonton. Här har killarna och tjejerna bakom fanbloggen OilersNation sitt säte. Jay Downton och Adam Mandryk är två av eldsjälarna i företaget som ligger bakom OilersNation, en drös andra Nation-sajter samt Daily Faceoff, Hockeyfights.com, NHL Numbers och andra för nördarna välkända hockeysajter. När jag frågar dem om ”The McDavid Effect” skrockar Jay gott.
– Visste du om att det är titeln på en bok om Edmonton? Den handlar om hur allt förändrades för hela Edmonton när Oilers vann lotteriet och kunde drafta Connor.

Omslaget till boken skriven av Marty Klinkenberg.

Med ”allt” menar Jay Downton ALLT, inte bara det rent hockeymässiga. Han hävdar att McDavid blev början på en förändrad sinnesstämning i hela staden. För inte nog med att Oilers haft det tufft under många år, staden som sådan har också tvingats se sin beskärda del av ekonomiska bakslag i och med sjunkande oljepriser och en svag kanadensisk dollar. I alla fall till dess att en ung hockeyspelare gav en hel stad nytt hopp.
– Det är en sådan där grej där alla minns var de befann sig när Oilers vann lotteriet, säger Adam Mandryk och syftar på den 18 april 2015 när klubben drog vinstlotten i draftlotteriet som gav dem möjlighet att välja McDavid.
Jay Downton var hemma hos sina föräldrar när den goda nyheten dök upp.
– Jag bara skrek rakt ut. Min pappa undrade vad det var som försiggick och jag förklarade att vi hade vunnit lotteriet. Då undrade han: ”Jaså, kommer Oilers att plocka honom då?”, säger Jay, slår sig för pannan och skrattar.

OilersNation-killarna var inte sena att utnyttja hajpen kring superlöftet. Man tryckte upp en t-shirt med lotterireferensen i form en gyllene biljett och texten ”McJesus” mitt i. På en dag sålde man 700 stycken exemplar av den.
– När vi sedan anordnade vårt årliga draftparty kom det 400 personer och vi lyckades samla in 12 000 dollar till välgörenhet. Det var helt galet, minns Jay.
Adam blir nästan känslosam när ämnet kommer på tal.
– Jag kommer ihåg att jag sa till en vän att ”Det här förändrar hela mitt liv. All skit vi har gått igenom de här senaste tio åren spelar ingen roll längre.” Så mycket betydde det faktiskt. Det är början på en helt ny era.


McJesus-tischan. Foto: OilersNation.com

”OILERS HAPPINESS INDEX”

Connor McDavids första säsong i Edmonton spolierades till stora delar av det nyckelbensbrott han ådrog sig i en match mot Philadelphia Flyers i november 2015. Den här säsongen har han hållit sig hel och kry och då har framgångarna kommit. Oilers är på väg mot sitt första Stanley Cup-slutspel sedan finalserien mot Carolina Hurricanes 2006 och McDavid går en tuff batalj med Sidney Crosby i toppen av NHL:s poängliga. Att laget plötsligt har börjat vinna tror både Jay och Adam har en enorm betydelse för hela staden.
– Nu är jag väldigt färgad, men jag tror att Oilers betyder allt för invånarna här. Det handlar mycket om en medborgerlig stolthet som har varit ganska svag de här senaste åren. Var man än har kommit i Kanada har folk gjort narr av att man är från Edmonton bara för att Oilers har gått så dåligt. Nu är det som vi långsamt håller på att få vårt ”swag” tillbaka, säger Jay och får medhåll av Adam:
– Jag kan bara gå till mig själv och där finns det en direkt korrelation mellan hur Oilers presterar och hur lycklig jag är. Man skulle kunna kalla det för ”Oilers Happiness Index” och jag är säker att flera i staden känner precis som jag.

Adam Mandryk med en av OilersNations Connor McDavid-t-shirts. Foto: Uffe Bodin

Edmonton Oilers rika historia har inte alltid skapat de främsta förutsättningarna för framgång heller. Under 1980-talet skämde spelare som Wayne Gretzky, Mark Messier, Jari Kurri och Paul Coffey bort publiken i Albertas provinsstad med en hockeydynasti som i det närmaste saknar motstycke. Fem Stanley Cup-titlar på sju säsonger mellan 1984 och 1990 dubbade Edmonton till ”City of Champions” och satte ribban på en omänskligt hög nivå. Kräftgången på senare år har gjort det till ett epitet som snarare använts för att håna laget och dess fans.
– Den där historiken har ju gjort att man har haft lite att leva upp till, skrockar Oscar Klefbom, en av Oilers tre svenskar, när jag träffar honom efter en morgonvärmning.
– Än i dag kan det komma fram folk och säga ”Fy fan vad dåliga ni är, det var bättre förr”, men det gör det extra kul om vi förhoppningsvis kan ta oss till slutspel nu. Det är det självklara målet.

När Oilers nu har fått en superstjärna som på sikt kan glimra lika mycket som några av de största namnen i klubbens historia ser det ut att bli ändring på det. Jag frågar Klefbom hur stor inverkan han tycker att McDavid haft för Oilers spel på isen. Han är inte sen att dra fram superlativen.
– Han är helt otrolig, säger den tidigare Färjestadsbacken.
– Han bidrar med något varje kväll. Även om han har en tyngre match går han därifrån med två assist och har hjälpt till så att vi fått en eller två poäng. De andra lagen sätter sina bästa spelare på honom, men han lyckas ändå skapa tid och utrymme åt sig själv och andra. För oss backar är det otroligt nyttigt att kunna träna mot en sådan kille också, försöka vänja sig vid den farten och mäta sig med en sådan som honom.

Inför den här säsongen blev Connor McDavid den yngste lagkaptenen i NHL genom tiderna när Oilers satte C:et på hans tröja. Trots att han är yngst i Edmontons omklädningsrum och bara har drygt 100 NHL-matcher i bagaget för han redan en enorm respekt med sig.
– Han går ut på isen och sätter tonen med sitt spel. Han gör alltid de enkla sakerna först, gör rätt så att vi får en bra grund. Han är fortfarande så pass ung att man inte kan ställa sig här och kräva att han ska skälla ut Milan Lucic, det vore lite extremt. Men han visar ett väldigt bra ledarskap med sitt sätt.


Foto: Getty Images/Minas Panagiotakis

”DET HAR VARIT MASSA SKITSNACK OM ATT STADEN VARIT FÖR KALL”

Connor McDavids inträde i staden och de därtill följande framgångarna har även gjort Edmonton mer attraktivt för andra spelare. Tidigare var Oilers en klubb som hade svårt att locka tunga free agent-spelare och ibland till och med jobbigt att behålla de stjärnor man hade. Adam tar upp exempel som att Chris Pronger – eller ”he who should not be named”, som han egentligen kallar honom – begärde att bli trejdad från klubben och att spelare som Michael Nylander och Dany Heatley i olika vevor valt bort chansen att spela för Oilers.

Sommarens prestigevärvning av Milan Lucic visar att det råder nya tider.
– Jag minns när Lucic hade varit här på ett besök alldeles innan han skulle bli free agent och att någon fotade honom på flygplatsen – iklädd en McDavid-tröja – när han skulle åka härifrån. Jag trodde att det var någon som hade photoshoppat bilden först, men den visade sig vara äkta och det säger ganska mycket om hur det har förändrats, säger Jay.
– Förut har det varit en massa skitsnack om att den här staden har varit för kall eller för tråkig, men det är inte alls det det handlar om. Killar vill vinna och väljer lag därefter. Titta bara på Detroit Red Wings och de lag de kunde sätta på isen när de var som bäst, trots att staden var i riktigt dåligt skick. Nu när Connor är här skapar det lite samma mentalitet. Folk vill ta chansen att komma hit, spela med honom och vinna.

Men precis som hockeyn anses ha lyft det allmänna humöret i staden har den även haft en positiv inverkan på ekonomin i staden. Jay och Adam tycker sig se att turismen har fått ett lyft. Fler och fler kommer till Edmonton för att se hockey, inte bara kanadensare. Även européer lockas i större utsträckning att flyga hit för att få chansen att se framför allt McDavid i aktion. Är man anpassningsbar när det gäller datum och tider kan man exempelvis ta sig från Stockholm till Edmonton på drygt tio timmar med IcelandAir. Ett kort stopp i Reykjavik är allt som krävs.
– De började med det för tre-fyra år sedan och det är det klart bästa alternativet när man ska ta sig hit eller hem. Det är den enda vägen vi flyger nu för tiden. Riktigt smidigt, säger Anton Lander som har tillhört Oilers organisation sedan han draftades 2009 och spelat i densamma sedan 2011.


Foto: Getty Images/Codie McLachlan

NOTAN FÖR NYA ARENAN: 4,4 MILJARDER

McDavid och Oilers är inte den enda anledningen att Edmonton mår bra just nu. Den splitternya arenan Rogers Place i stadens centrala delar har en hel del med saken att göra också. Arenan, som kostade häpnadsväckande 4,4 miljarder svenska kronor att färdigställa, ser ut som ett stort rymdskepp från Star Trek som har landat mitt i staden. Det är tveklöst den mest imponerande hockeybyggnaden jag själv har satt fot i. Här finns plats för 18 641 åskådare och när jag får en rundtur i arenan slås jag av hur bra sikten är, oavsett var man befinner sig. Spelarna har det också bra, konstaterar Oscar Klefbom.
– Jag får sticka ut hakan och säga att vi har NHL:s finaste omklädningsrum, säger han stolt.
– Allt är fantastiskt. Nu har du inte sett gymdelen och loungen, men det är någonting i hästväg. Det är otroligt kul att få ha de här förutsättningarna. Man kan inte klaga på att man inte har verktyg för att bli bra. Man har allt man behöver med egen kock, kök och grejer. Det är grymt fint.

Foto: Uffe Bodin

Rogers Place ligger i en del av centrala Edmonton som brukade vara nedgånget, ett typiskt ställe man höll sig borta från under sena kvällar och nätter. Under en promenad till arenan berättar Adam Mandryk skräckhistorier om hur det brukade ligga en busstation i området där man släppte av alla kåkfarare när de kommit ut ur fängelset och hur barerna på samma plats snabbt förvandlades till ett näste för kriminella. Nu är samma område under ordentlig upprustning. Alldeles intill arenan byggs nya hotell och lägenhetshus medan de gamla ruffiga byggnaderna som inte rivits renoveras, fräschas upp och förvandlas till hippa barer och butiker. Tajmingen kunde inte vara bättre.
– Under en femårsperiod ska de bygga fastigheter för fyra miljarder dollar här. Det har skapat en hel del nya arbetstillfällen som har skyddat oss nu när oljepriset som är så viktigt för oss har sjunkit. Man kan jämföra med Calgary som har haft det mycket tuffare av den anledningen, förklarar Adam.

Innan rundturen i centrala Edmonton är över tar Jay och Adam med mig till en stor replika av Stanley Cup som ståtar alldeles intill den stora sportbutiken United Cycle strax söder om floden som delar staden på mitten. Bucklan, som har de flesta namnen på spelarna i vinnarlagen ingraverade, glänser vackert i vintersolen. Jag retas lite med mina värdar genom att säga att ”det är hit ni kommer för att minnas hur det kändes att vinna något”. Jay skrattar.
– Ge laget några år så kommer vi att ta hem den igen, säger han innan Adam hoppfullt fyller i:
– 2019 eller 2020 tror jag att vi kan vara med och slåss om den. Det känns faktiskt realistiskt.
Vem kunde tro att en Edmonton Oilers-supporter skulle utbrista det för ett par år sedan?
Självförtroendet har bevisligen återvänt till ”The City of Champions”.
Ett självförtroende som bär nummer 97 på ryggen.