• Publicerat 13 oktober, 2017
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
Foto: Bildbyrån/Olle Wande

”Hur skulle du beskriva Nichlas Falks karriär?” frågade en kollega på kontoret.

Normalt sett har jag ganska mycket att säga om de flesta hockeyspelarna, men när just Falks namn behövde jag tänka efter några gånger extra. Det som slog mig där och då var vilken dubbelbottnad karriär han egentligen haft. Å ena sidan framgångsrik, å andra sidan anonym.

Nichlas Falk var den klassiska svenska tvåvägscentern personifierad. Svår att möta och lätt att spela med. ”Low maintenance”, som de ofta säger om svenskarna borta i NHL. Men trots alla SM-guld och landslagsframgångar hade han en väldigt begränsad tid i rampljuset. Antagligen för att han inte var flashig eller citatvänlig nog för att skapa rubriker. Sett till hur gamla lagkamrater och tränare har beskrivit honom var han antagligen väldigt nöjd med det.

Beskedet att Djurgården skulle pensionera hans tröja nummer 16 kom inte som någon större överraskning. Har man spelat flest matcher i klubbens historia och har varit starkt bidragande till två SM-guld hör man hemma bland de största. Av anledningarna jag beskrev ovan kändes det samtidigt glädjande att Falk äntligen skulle få det där erkännandet och uppskattningen han inte riktigt fick som aktiv.

Tyvärr slutade den hyllningen på ett minst sagt obehagligt sätt.

Jag satt själv och twittrade något när Falk kollapsade på isen mitt under sitt tacktal. Jag hörde som hastigast att han nämnde sin frus namn innan han tystnade. Min initiala tanke var ”oj, nu blev det känslosamt”, men när jag lyfte blicken från skärmen och såg honom ligga utslagen, raklång på den röda mattan infann sig obehaget ganska snabbt. Att se Nichlas Falk avtuppad var en sak, men det värsta var att det skedde mitt framför ögonen på hans familj som satt uppradad alldeles intill. Jag tror inte att det går att föreställa sig paniken de kände i den stunden.

Nu tog det inte många sekunder för huvudpersonen att kvickna till. Men det var långa sekunder där man hann tänka väldigt mycket. Jag tror hela Hovet drog en suck av lättnad när han reste sig och drog ett skämt om att det var ”en YouTube-grej” och fortsatte talet som om ingenting hade hänt. Faran var inte över för det. När han sedan ramlade ihop ytterligare en gång mitt under intervjun med Niklas Wikegård kändes det riktigt olustigt.

Även om Nichlas Falk lämnade arenan på egna ben fem-tio minuter senare och Djurgårdens läkare ganska snabbt meddelade att det inte var någon fara med honom följde den där känslan av obehag med som en objuden gäst genom hela kvällen. Första halvan av matchen var ett enda töcken för mig. Efteråt kunde jag inte ens minnas vilka spelare som hade skjutit Färjestads två första mål.

Det känns himla trist och orättvist.

En kväll som skulle handla om att minnas en fantastisk hockeykarriär lider risk att bli ihågkommen för det här i stället. ”En YouTube-grej”, som han själv kallade det. Det är nästan att man vill be Djurgården att göra om hela ceremonin från scratch när laget tar emot Mora på lördag. Men jag gissar att Nichlas Falk avfärdar det förslaget ganska snabbt.

Allt som är viktigt nu är att han får möjlighet att återhämta sig. Med tanke på att han numera är huvudtränare för Södertälje SK som har en minst sagt utsatt position i Hockeyallsvenskan blir det svårt. Men det finns också stunder där den mänskliga faktorn måste gå först. Hoppas Nichlas själv och alla runt honom inser det.