• Publicerat 13 mars, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
EN RÖD MASKIN. Timrå körde över Leksand på ett sätt som borde få Karlskrona att rysa.Foto: Bildbyrån/Pär Olert

Pseudomästare av Hockeyallsvenskan, men framför allt ett lag som ser ut som de kan ta klivet till SHL. Årets upplaga av Timrå påminner en hel del om fjolårets Mora.

Mästare av Hockeyallsvenskan. Det ekar fortfarande lika tomt som tidigare, även om prispengen säkerligen gör Timrås erkänt skrala kassa gott. För den klassiska klubben från Medelpad återstår det häftigaste och svåraste på resan tillbaka mot SHL. Men efter att ha avfärdat Leksand förhållandevis enkelt i tre raka matcher känns den återkomsten i allra högsta grad realistisk.

För Timrå har verkligen imponerat i de här tre matcherna. Farten, frejden och fantasirikedomen i lagets spel påminner starkt om det som Mora visade upp under Jeremy Collitons ledning i fjol. Och vi minns hur det gick då…

Fredrik Andersson har i likhet med Colliton byggt ett homogent lag som känns starkt på alla punkter. Henrik Haukeland har vuxit ut till en matchvinnarmålvakt och visat att Leksand begick ett misstag som inte betalade norrmannen de där extra tusenlapparna för att stanna. På backsidan har laget kanske inte några kreatörer som sticker ut, men det är en habil samling backar som tagit fina kliv under säsongen.

Det är emellertid på anfallssidan som det största vapnet finns. Jonathan Dahlén har varit dominant i de här tre finalmatcherna. Att han visade lojalitet mot Timrå och valde att stanna i klubben var det viktigaste som hänt klubben sedan klubben lyckades undvika konkurs härom året. Aldrig tidigare har väl en körtelfeber kommit mer lägligt. För hade inte Dahlén insjuknat i höstas hade han knappast återfunnits i Timrå nu. Då är jag ganska säker på att Vancouver Canucks hade behållit honom i Nordamerika.

Om Timrå är motsvarigheten till fjolårets Mora skulle motståndaren i SHL-kvalet, Karlskrona, kunna liknas vid fjolårets Leksand. Ett med SHL-mått mätt mediokert lag som åkt runt och förlorat en hel del matcher i vinter. Har de mental styrka nog att resa sig och rädda SHL-kontraktet? Jag är tveksam till det, väldigt tveksam.

I min värld går Timrå in som favorit i det här kvalet till ”det stängda SHL”.

*****

Leksand då? Förlusten till trots lever SHL-hoppet vidare. Efter att ha upplevt några av bataljerna i ”Slaget om Siljan” på plats i fjol kan jag inte låta bli att fantisera om en kvalrepris mot Mora. Men med det sagt är jag skeptisk till lagets chanser att spela upp sig i SHL i vår.

Som jag ser det har Leksand gått i samma fälla som under åren när man storsatsade mot SHL – och misslyckades. För stor omsättning av spelare under säsongen, för många importer, för lite hemvävt och följaktligen ett spel som inte kuggar i.

Lagen som har gått i den fällan tidigare är så många att det förvånar mig att klubbar fortfarande begår det misstaget. Inte minst då Leksand med deras förflutna. Men minnet är bevisligen så pass kort att man utan att blinka kunde skeppa i väg Fredrik Forsberg och flera andra talangfulla yngre spelare och förlita sig på dyrare men inte för den sakens skull bättre spelare.

Tyska prestigevärvningarna Pietta och Müller har sett ut som långsamma folkabussar jämfört med Timrås pigga sportbilar. Samtidigt har Carey, Madaisky och McNally har jag knappt märkts av. Men det är inte bara importerna som sviker. Sammantaget är alldeles för få tilltänkta nyckelspelare som rest sig när det behövts som bäst.

Även om man skulle ta sig förbi nästa hinder och få spela ett SHL-kval har jag svårt att se att det här laget ska räcka till mot Mora. I år heller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *