• Publicerat 17 april, 2018
  • Skrivet av Uffe Bodin
  • 0 Kommentarer
GALENPANNA, För Brendan Shinnimin är gränsen mellan galenskap och genialitet väldigt tunn.Foto: Bildbyrån/Jonas Ljungdahl

7–0. Knappas ett resultat som gynnar vare sig finalserien eller SHL som liga. Därför var det tacksamt att superpesten Brendan Shinnimin klev in och kryddade den första finalen mellan Växjö och Skellefteå. Det är känslor som behövs.

En match är ingen match, men en utklassning är ett statement. Efter kattens lek med råttan i Vida Arena är det antagligen inte många utanför Skellefteå omklädningsrum, eller möjligtvis kommungränsen, som tror att laget ska ha en chans i den här finalserien.

7–0 gör det svårt att inte gå fyra år tillbaka i tiden till finalserien mellan Skellefteå och Färjestad. Den kanske mest ojämna finalserien någonsin i svenskt hockeysammanhang. Där gjorde Skellefteå, med ett stjärnspäckat gäng som årets Växjö starkt påminner om, 20–3 på sina motståndare sett över fyra matcher.

Jag hoppas och tror att årets upplaga av Skellefteå ska kunna undvika en sådan förnedring och åtminstone göra det här intressant. För hur imponerad man än må vara av Växjö en sådan här kväll är det knappast bra för det generella hockeyintresset när klasskillnaden blir så genant stor i en final.

Nog för att jag satt i soffan och utbrast ett och annat ”oh” och ”ah” över Elias Petterssons skönlir, Robert Roséns prickskytte och de milimeterprecisa uppspelen från backarna. Men som neutral åskådare finns det ingenting som roar mer än ovisshet, kamp och känslor. Det är av just den anledningen som fjolårets finalserie mellan HV71 och Brynäs var så svårslagen.

SHL:s BRAD MARCHAND?

Därför sitter jag ändå här och skänker en tanke av tacksamhet till Brendan Shinnimin. Jag inser att hans beteende på isen framstår som idioti i mångas ögon. Speciellt om man har svartgula sympatier i den pågående finalen. Men i en match som var död och avgjord i ett alldeles för tidigt skede lyckades han skapa känslor genom att vara en ”shit disturber”. I en allt mer steril hockeyvärld är det något jag kan uppskatta.

Likt en lirande superpest som Bostons Brad Marchand – eller varför inte Skellefteås egen Jimmie Ericsson när han stod på höjden av sin förmåga – spelar Shinnimin hela tiden på gränsen till det otillåtna.

Många frågar sig ofta varför en kille som Marchand gör sig skyldig till så idiotiska grejer på isen när han har talang nog att kunna förlita sig helt och hållet på sin skicklighet. Det är en högst relevant fråga. Min teori är att han antagligen inte skulle vara lika effektiv om han inte spelade så aggressivt och var så hyperintensiv som han ofta är. Det ena går hand i hand med det andra där.

Samma sak gäller Shinnimin. En dålig dag är han till mer skada än nytta för sitt lag, men när han hittar rätt balans i sitt fula spel letar han sig innanför pannbenet på sina motståndare och skapar till energiläckage i bortabåset. Att han lyckades med det i kväll fick vi se prov på när Johan Alm crosscheckade honom i ryggen i den tredje perioden. En situation där Alm inte kunde behärska sig. Där och då blev det tydligt att Shinnimins spel lämnat fler avtryck än de tre pinnar han hade bidragit med i poängprotokollet.

Nu har Skellefteå betydligt större problem än Brendan Shinnimin att ta hänsyn till. Efter en sådan här avhyvling måste man ta sig samman och visa mer värdighet och stolthet på isen. Speciellt som man har en kräsen hemmapublik att tillfredsställa på torsdag kväll.

Jag hoppas för allt i världen att vi slipper en till finalmatch som den i afton. Hur underhållande Växjös spel än må vara.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *