Senaste nytt
Spelarövergångar
Del 3: På jakt efter ishockeyns själ – Rögle BK och ishockeyns samhällsnytta
I går blev Rögle BK klart för spel i SHL säsongen 2015/16. Därför passar vi nu på att publicera den tredje delen i historikern och idrottsvetaren Tobias Starks artikelserie om klubben, dess hockeyhistoria och betydelse för Ängelholm som ort.
KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA FÖRSTA DELEN I ARTIKELSERIEN
KLICKA HÄR FÖR ATT LÄSA ANDRA DELEN I ARTIKELSERIEN
Ishockey är inte bara en kamp om tabellplaceringar, snygga mål och snabba spelvändningar. För otaliga människor är ishockeyn en central del av livet över huvud taget, en ovärderlig källa till lust och gemenskap som präglar vardagen i såväl stort som smått. Vi känner alla till dem: de gamla rinkrävarna som envist fortsätter ”en säsong till”, eftersom de inte riktigt kan släppa taget om sporten; de hoppfulla ungdomarna som satsar allt på att en dag bli firade stjärnor, trots att de innerst inne vet att sannolikheten att lyckas är försvinnande liten; de tillgivna förädlarna som skjutsar sina barn till match och träning i ur och skur, även om det innebär att hushållet i övrigt får stå tillbaka; de trogna eldsjälarna som år ut och år in sliter i det tysta för att få den lokala föreningens verksamhet att hålla ihop samtidigt som andra medlemmar klagar över att de tvingas sälja några lotter för att dra in pengar till den där cupen som alla vill åka på; samt – sist, men inte minst – de trogna supportrarna som lägger ner hjärta och själ i att följa sitt favoritlag, oavsett var det råkar befinna sig i seriesystemet.
I denna tredje och sista del i min artikelserie om Rögle BK och ishockeyns samhällsnytta kommer jag att följa upp klubbens supporterskara. Varför blir man inbiten Rögle-fantast? Hur följer man klubben till vardags? Och hur ser man på föreningens ställning i lokalsamhället? Frågan som ytterst ligger i stöpsleven är hur ett genuint ishockeyintresse uppstår och vidmakthålls i en byggd. Kort sagt: hur skapas ishockeykultur?
Inledningsvis ska konstateras att Gösta ”Pollenkungen” Carlssons storsatsning för att göra Rögle BK till en av Sveriges främsta ishockeyklubbar vid mitten av 1960-talet i princip innebar att ishockeyintresset fick byggas upp från grunden i Ängelholm. Dessförinnan hade nämligen sporten fört en minst sagt tynande tillvaro på orten. Ett kritiskt led i att skapa sug kring ishockeyn i området var uppförandet av Vegeholmshallen (1963), Sveriges vid tidpunkten blott fjärde inomhusanläggning med konstis. Medan Ishockeysverige i övrigt brottades med ideliga isproblem – rörande alltifrån töväder till extrem kyla och omfattande skönskottning – fick Rögle BK därmed hastigt och lustigt tidigare oanade möjligheter att bygga upp en slagfärdig ishockeyklubb. Ja, inte nog med det: redan själva uppförandet av ishallen – som i samtida ögon framstod som ett rent under av modern lyx – gjorde att Ängelholm med ens förvandlades till ett massivt kraftcentrum på den svenska ishockeykartan. Ishockeyklubbarna i närheten stod snart på kö för att få krypa in i värmen. Bland annat hyrde Halmstads ishockeylag in sig i ishallen av och till för att kunna få tillgång till drägliga träningsförhållanden, vilket för spelarna innebar en nätt resa på drygt 11 mil tur och retur på ogästvänliga landsvägar under helger och sena vinterkvällar.
När sedan Gösta Carlsson krönte sin storstilade Rögle-satsning med att värva svenska och utländska stjärnspelare såsom Des Moroney, Tom Hauge och Ulf Sterner blev klubben närmast en angelägenhet för snart sagt hela Skåne och södra Halland. I tidningsartiklar från tiden talades om att det uppstått en aldrig tidigare skådad ishockeyhausse i området, där folk gick man ur huse för att följa Rögles stjärnspäckade lag i ”Pollenladan”, som Vegeholmshallen kallades i folkmun. Till saken hör att dagens Malmö- och Ängeholmsrivalitet då ännu inte blommat upp inom ishockeyn. I stället hjälpte Malmöishockeyns starke man, Folke Lindström, aktivt till med att bygga upp ishockeyintresset i Ängelholm.
JIHDE: ”LINDAB ARENA ÄR MIN FAVORITARENA”
I och med att luften gick ur ”Pollenkungens” storsatsning i slutet av 1960-talet och klubben på kort tid rasade ner från Allsvenskan (dåvarande SHL) till division III kom förstås den värsta Röglehaussen att lägga sig. Någon verklig kris för ishockeyintresset i området i stort är det dock svårt att tala om i spåren av detta. Räddningen blev, som nämndes redan i artikelseriens första del, att den korta framgångssagan inneburit att klubben kommit igång med en livlig ungdomsverksamhet, och att man beslöt sig för att lägga den värsta värvningshysterin bakom sig. I stället utropades hemvävt till framtidens melodi. Sakta men säkert återuppbyggdes också publiksuget runt Rögle BK. Under 1980-talets senare del, vilket många garvade Rögle-fantaster ser som klubbens verkliga guldålder, började också Ängelholmspubliken att prisas för att vara Sveriges bästa ishockeypublik. Uppfattning att stämningen under Rögles hemmamatcher är något alldeles extra har sedan fortsatt att leva kvar fram till idag. En av dem som skriver under på saken är Viasats populäre ishockeyankare, Niklas Jidhe.
– Min bild av Rögle har alltid varit den där lilla ”uppstickaren” som är kaxig och framåt. Man har härliga visioner i den klubben. Det andas också ishockey i hela Ängelholm. Var man än går i samhället pratas det ishockey. Dessutom har man har ju varit väldigt bra på att få fram egna spelare. Lindab arena är för övrigt min favoritarena i hela HockeyAllsvenskan, jag älskar den med hela sin inramning, säger Niklas när jag ringer upp honom.
Vad är det som gör att du tycker så mycket om stämningen i Lindab arena?
– Det jag gillar är framför allt att man har en kortsida bakom ena målet med ett hav av grönvita supportrar. Det blir precis som en vägg där, vilket gör det till en av Sveriges häftigaste ståplatsläktare. Och sedan kan publiken väldigt mycket ishockey. Man lever verkligen sig in matcherna, kan allt om sina spelare och har verkligen koll på vilket lag man möter. Det rör sig kort sagt om en ishockeykultur som inte finns på så många andra ställen. Ishockeyintresset förmedlas över generationsgränserna i Ängelholm. Folk tar med sina barn på matcherna, vilka senare gör samma sak med sina egna barn. Dessutom har många också en direkt anknytning till klubben och laget. Ängelholm är inte särskilt stort, de flesta har därför en relation till någon i laget, vilket gör det hela till något väldigt unikt i dagens Idrottssverige. Det är inte bara så att det sitter en massa affärsgubbar med slips på läktaren, utan det genuina intresset finns kvar bygden i stort.
Foto: Bildbyrån/Anders Bjurö
Det var inget dåligt omdöme! Hur ser då supporterklubben Angel Island Army på saken? Jag stämmer möte med klackens ordförande och sekreterare, Thomas ”Tompa” Israelsson och Mia Pettersson, för att reda ut begreppen.
”FÖRBILDER FÖR ALLA I REGIONEN”
Tompa och Mia berättar att Angel Island Army har ungefär 300 medlemmar, varav 100-200 regelbundet kommer på matcherna.
– En del är faktiskt barnfamiljer, så den framtida rekryteringen av Rögleiter ser bra ut, skrattar Mia, och berättar att hon själv fick upp intresset för Rögle när hon i unga år började följa med sin egen pappa på matcherna.
Tompa har, som han säger, ”gått i hallen i 35 år” och var bland annat med om att bilda Angel Island Army, 1989. Hur ser då han med sin långa historia som inbiten Rögle-supporter på klubben förankring i bygden? Är en livlig och väl fungerande ungdomsverksamhet nödvändig för det lokala ishockeyintresset?
– Helt avgörande, svarar eftertryckligt. Vi har alltid varit en klubb som hämtar upp egna spelare. Och här inne vill man ju se de egna killarna spela som kommer från gatorna här i Ängelholm och runt omkring. Det är ju förebilder för alla i regionen. De egna produkterna är ju kulturbärarna, de som har den grönvita själen.
Vad fyller Rögle för funktion i Ängelholm? Finns det något som kan konkurrera?
– Ängelholm är en ishockeystad, det bara är så, säger Mia. Det pratas ishockey överallt, när det gäller exempelvis fotbollen är det bara en lite klick som över huvud taget är intresserade.
Får Rögle BK tillräckligt stöd av kommun och näringsliv på orten, skulle ni säga?
– Det kan man väl diskutera, svarar Tompa eftertänksamt. Det är väl svårt för oss att säga vad Rögle är värt för orten i reda summor. Det är ju en väldigt omdebattera fråga över huvud taget detta med kommunala idrottsbidrag och stöd till idrottsklubbar, men visst fyller Rögle BK en viktig funktion i samhället.
”LOCKADES AV DEN PÅTAGLIGA UNDERDOG-KÄNLSAN”
Jag tackar Tompa och Mia för en givande pratstund och bestämmer mig för att ringa upp Ängelholmssonen Bosse Carlsson på Malmö högskola, för att försöka bena ut vad det egentligen är som gör att Rögle har en så stark ställning på orten. När jag ber Bosse, som till vardags är en av Europas mest framstående sport management-forskare, sätta ord på sin relation till Rögle BK hör jag honom tala om ett livslångt förhållande, som cementerades när han och kompisarna i 7-8-årsåldern hängde i Vegeholmshallen regelbundet för att se på ishockey eller åka skridskor.
Hur skulle du beskriva din väg in i Rögle-gemenskapen?
– Den var självklar! Några av mina klasskamrater spelade knatte- och juniorishockey i Rögle. Fast vi var egentligen mer fotbollsspelare, jag och mina kompisar. Men vi var alltid och tittade när Rögles A-lag spelade matcher.
Är det något särskilt minne du har från den tiden, är det någon enskild match som du kommer ihåg eller någon särskild spelare som har etsat sig fast på näthinnan?
– För mig har det varit roligast att följa spelargenerationen i min egen ålder, anförda av legenden Kenneth ”Swiss” Svensson och Bengt ”Bomben” Thelin med flera, spelare som man såg på Ängelholms gator när man växte upp.
Ulf Sterner, Des Moroney och de andra storstjärnorna under ”Pollenkungens” tid inom klubben, då?
– Jo, Sterner var ju känd, riktigt känd, säger Bosse och lägger kraft bakom varje stavelse. Jag minns när man som grabb gick förbi hans sportaffär, Sterners, på Storgatan och att det då kändes som att man fick se en liten glimt av stora världen. Han var ju just hemkommen till Sverige efter sin tid i New York Rangers. Och i dåtidens Ängelholm sågs det som något väldigt märkvärdigt. Annars var inte spelarna i sig så jätteviktiga för mig och mina kompisar. Det som lockade mig var mer gemenskapen kompisar emellan och den påtagliga underdog-känsla som följde klubben. Ängelholm är en liten, mysig småborgerlig stad med en mentalitet som passar som hand i handske för det där ständiga uppåtsträvandet som den typiska ”uppstickarklubben” Rögle BK är så intimt förknippad med.
Rögles supportrar i Västerås efter segern i går. Foto: Bildbyrån/Johanna Lundberg
”DET ENDA IDROTTSLAG JAG BRYR MIG OM”
En annan långvarig Rögle-vän är Wilmer X:s och Torssons välkände trummis, Sticky Bomb. I Stickys fall kan man verkligen tala om någon som fått passionen för Rögle med modersmjölken. Hans far, Elvin, var nämligen med om att bygga Vegeholmshallen och jobbade sedan som vaktmästare i ishallen. För Sticky innebar det att han praktiskt taget växte upp i Rögles hemmaarena:
– För mig är hallen en stor del av min barndom, berättar Sticky med något halvt drömskt i rösten när jag når honom på telefon i hemmet i Malmö, där han huserar sedan ett antal år. – Jag tänker ofta på hallen. Inte dagligen, men flera gånger i veckan. Jag var ju där så mycket att jag fortfarande har helt glasklara bilder i mitt huvud av hur den såg ut ända in i vartendaste lilla skrymsle. Jag kan fortfarande känna exakt hur det doftade på de olika ställena. Du vet så där att ”blundar du så är du där till 100 procent”. Det är rätt häftigt, alltså.
– I och med att jag växte upp där, och att vi bodde i en av villorna som Gösta Carlsson uppförde i anslutning till ishallen kan jag inte säga att jag minns något direkt från min första kontakt med klubben. Det var bara en naturlig del av min uppväxt, men jag kommer ihåg en del från matcherna på 1960-talet, att det var mycket folk och bilar och stor uppståndelse. Däremot har jag mer tydliga minnen den djupa svackan på 1970-talet, då laget låg i dåvarande division III, fortsätter Sticky.
Som ung spelade också Sticky i Rögle BK:s pojklag, men tvingades lägga av i 14-årsåldern efter ett allvarligt benbrott. Kort därpå upptäckte han The Clash och resten är historia.
Hur skulle du idag beskriva din relation till Rögle BK?
– Det är det enda idrottslag som jag bryr mig om och som jag känner något för. Jag har exempelvis ingen sådan känsla för något fotbollslag, och har egentligen heller aldrig haft. Sedan har ju intresset pendlat genom åren, men Rögle har alltid varit klubben i mitt hjärta och det fortsätter att vara en viktig del av mitt liv. Särskilt stort var mitt intresse mot slutet av 1980-talet, då jag var mer eller mindre fanatiskt engagerad i klubben. Då bodde jag i Malmö, men körde upp till Ängelholm och såg varenda hemmamatch under flera års tid. Bortamatcherna följde jag på radio, och jag minns att jag brukade ha tre radioapparater igång samtidigt för att inte missa något, för på den tiden fanns det ju inget internet att hålla sig uppdaterad med. Detta mönster fortsatte sedan när jag flyttade tillbaka till Ängelholm i början av 1990-talet och bodde där ett antal år. Successivt har jag dock blivit mer bekväm, nu ser jag matcherna på TV. Jag är inte heller lika engagerad som tidigare, eftersom jag helt enkelt inte har tid. Och när Rögle kommer hit till Malmö för att spela då vill jag helst inte gå på matcherna, eftersom jag mår så dåligt om laget förlorar. Jag klarar helt enkelt inte av att vara på plats då, det blir för stor känslomässig press.
Hur är det att vara Rögle-supporter och bo i Malmö, frågar jag?
– Som läget är nu märker man inte av ishockeyn så mycket i Malmö till vardags. Det pratas lite om Malmö Redhawks på gatorna, men mer är det inte. Om laget går upp i SHL blir nog suget däremot ett annat. Det jag kan känna annars vad gäller relationen mellan Malmö Redhawks och Rögle BK är att det numera finns en viss stöddighet från Malmöhållets sida, där man ser ner på Ängelholm som ett ”bonnaställe” där man inte kan spela ishockey. Men den riktiga rivaliteten mellan klubbarna har nog vuxit fram de senaste decennierna i och med Percy Nilssons storsatsning på Malmöishockeyn. Jag minns att jag gick och kollade på matcher i Malmö ishall mellan Malmö IF, som laget hette då, och Rögle BK när det knappt var något folk på läktarna. Då fanns inte dagens intresse.
Även om Stickys bakgrund gör att hans relation till Rögle BK är exceptionell i många avseende finns det annat i hans engagemang i klubben som överensstämmer med andra supporteras. Det gäller inte minst Internetvanorna så till vida att han och andra Rögle-supportrar regelbundet besöker klubbens hemsida för att hålla sig uppdaterad med vad som händer i laget. I stort sett alla Rögle-supportrar som jag talat med under arbetet med denna artikelserie – och det är sammanlagt uppåt ett 50-tal – är inne på klubbens hemsida minst någon gång per dag, oavsett årstid. Det i sig är nog lika mycket ett vittnesmål om hur stor informationshungern är bland Röglesupportrarna som ett kvitto på att klubben gör ett gott jobb med att serva sina anhängare med matnyttiga inlägg.
”LÄSER ALLT JAG KOMMER ÖVER”
För den som bor på annan ort, men ändå vill följa klubben på nära håll, är Internet över huvud taget en närmast livsnödvändig räddare i nöden. Det vittnar den utflyttade Ängelholmsprofilen Kimme Rosenqvist om när jag når honom i Norge, där han bor sedan ett par år.
– Sedan jag kom till Norge har jag frekvent börjat följa matcherna på nätet med hjälp av Viasat och S24. Det blir helt enkelt ett bra sätt att hålla kontakten med min hembygd.
Samma sak säger den före detta Klippan-bon Johan Andersson, som sedan några år bor och arbetar i Växjö.
– Jag följer varje match på bästa möjliga sätt. Det innebär i första hand med mitt geografiska läge att jag ser mycket streamade matcher. Och sedan försöker jag förstås gå på så många matcher som möjligt när jag väl är i Ängelholmstrakten. I övrigt läser jag allt jag kommer över, i form av tidningsartiklar och inlägg på Rögles hemsida med mera.
Gösta, Marie och Anders Svensson. Foto: Tobias Stark
Andra som bor på annan ort än Ängelholm – låt vara på något kortare avstånd från Ängelholm än Norge och Växjö – har utvecklat väldigt speciella samåkningssystem för att kunna ta sig fram och tillbaka mellan hemmet och Lindab arena under matchdagar. Det gäller exempelvis familjen Svensson med vänner. Sonen Anders, berättar:
– Vi är fyra-fem personer som åker på varje match, i mån av tid. Oftast blir bilen full. Om matchen börjar 19.00 lämnar jag jobbet i Malmö ca 16.30. Därefter åker jag till min syster, Marie, i Staffanstorp och hämtar upp henne ungefär kl. 17.00. Därifrån kör vi till föräldrahemmet i Svalöv, där vi möter upp pappa, Gösta, omkring 17.30. Sedan plockar vi upp två kompisar – varav den ene bor i Svallöv, medan den andre huserar i Billeberga – om det nu inte är deras tur att komma till oss. Därpå anländer vi till Lindab arena strax före nedsläpp. Efter matchen är det samman visa igen, fast tvärtom. Jag som har längst hem brukar då komma hem vid 23.30-tiden.
Hur hinner ni med att äta då?
– Ibland äter jag faktiskt ingenting alls under hela matchkvällen, hinner oftast inte med mat på jobbet innan jag åker. Ibland tar man en burgare i Lindab arena eller på vägen hem efter matchen, men ibland så går man till sängs utan att ha ätit något sedan lunch. Men har matchen varit extra engagerande känner man oftast inte av någon hunger ändå. Man känner en stor portion stolthet som Rögle-supporter skulle jag säga. Favoritlag väljer man inte, det väljer dig, konstaterar Anders.
Så är det nog, tänker jag när jag lagt på luren efter att ha pratat med Anders. Undrar bara var Gösta Carlsson skulle säga om han hörde om familjen Svenssons och alla andras stora passion för Rögle BK. Förhoppningsvis sitter han någonstans i sin himmel och ler över det grundmurade ishockeyintresse som han en gång var med om att skapa i Ängelholm med omnejd. En sak vet jag i alla fall: lust och gemenskap måste vara grunden till ishockeyns själ!
TOBIAS STARK
Tobias Stark är historiker och idrottsvetare vid Linnéuniversitetet i Växjö, där han forskar och undervisar om ishockeyns kulturhistoria.
Email: Tobias.Stark@Lnu.se
Twitter: Tobias_Stark
