Nordamerikanerna väller in i Hockeyettan. Inte bara som spets i förväntade topplag utan nu även som bredd i mer anonyma föreningar. Hur ska man egentligen se på det?

Jag var inne på resonemanget om importer och Hockeyettan som utvecklingsliga i somras (den artikeln läser ni här). Men nu känner jag mig lite nödgad att ta upp det igen.

I somras förde jag ett resonemang kring att well, det är väl trevligt med importspelare om de förstärker och förgyller serien och inte ställer sig i vägen för de unga talangerna som ska slussas uppåt genom ettan och vidare ut till fina karriärer.

Om KRIF i sin satsning mot den absoluta toppen av ettan vill spetsa sin trupp med tilltänkta trumfkort från Amerika må det väl så att säga vara hänt. Likaså i strikt genomtänkta Östersund. Man hoppas att det är spetsen som ska göra skillnad i toppen. I de högre divisionerna ser jag heller inga större problem alls (läs förresten Peter Sibners utsökta text i ämnet här).

Men när värvandet av nordamerikaner söker sig neråt i Hockeyettans hierarki och det inte längre är spets utan snarare bredd som värvas. Då ställer jag mig betydligt mer tveksam.

För det är exakt vad som börjat hända.

Den senaste tiden har Vallentuna plockat in en amerikan (Terrance Johnson), Sollentuna har slagit på stort med två nordamerikaner (Davis Brown och Joseph Harcharik), medan Surahammar handlat flitigast av alla med sina tre förstärkningar från andra sidan Atlantpölen (Sam Jones, Andrew Whalen och Dylan O’Neil).

Gemensamt för så gott som samtliga dessa är att de fiskas upp från i sammanhanget ganska obskyra ligor (vad sägs till exempel om Harchariks enastående hockeykarriär i Polen och Australien?) och ansluter till klubbar som inte har några som helst toppambitioner.

Vallentuna, Sollentuna och Surahammar, tre på sitt sätt charmiga klubbar, men som för en ganska anonym tillvaro i Hockeyettan och inte har några förutsättningar att realistiskt sett klättra särskilt mycket högre i hierarkin. Med andra ord tre föreningar som borde kunna tjäna som ypperlig grogrund för talanger. Klubbar där ynglingar borde kunna ges utrymme att både lyckas och misslyckas utan att stora pengar och mängder av prestige står på spel.

Jag lägger egentligen ingen värdering i klubbarnas val som sådana, de har säkert sina vettiga resonemang till varför de värvar som de gör och någon av de nämnda spelarna blir säkerligen en succé, men fenomenet som sådant känns inte särskilt sunt.

Jag ställer mig frågan om det verkligen är rimligt att trots att Hockeyettan ska vara en utvecklingsliga breddas de mindre lagen med utfyllnadsspelare från Nordamerika.

Svaret på den frågan är naturligtvis ett nej, det är inte särskilt rimligt alls. Men frågan varför det ser ut som det gör är betydligt svårare att svara på.

Är det rent av så att det råder brist på talang att slussa upp genom Hockeyettan och att det är därför hoppet ställs till chansartade transatlantvärvningar från hittepåligor?